Let’s Dance är slut och mörkret har sedan länge lagt sig över Drottningholm. I biblioteket sitter en gråhårig man, med konjakskupan elegant balanserad i vänsterhanden, och en laptop i knät som han koncentrerat och beslutsamt knapprar på.
Knugen: ”W… W… W… eum… punkt… slitts… ehh… punkt… se. Men vafaaaan… Det funkar ju inte! Jävla dator som han den där… eum… eh… gymkillen lurat på mig. Jag eh… skulle vänt mig till han… eh… Jonas! Eum… istället. Det är en bra karl det. Verkligen reko.”
Ett mörker tornar upp sig i dörröppningen. Vår vän slår genast ihop sin dator – utan att spilla en droppe av den dyrbara drycken. In stormar en vansinnig kvinna, så sönderopererad att bara det mest tränade ögat kan skönja ilskan som bubblar i hennes ansikte. Hon ställer sig mitt i rummet och börjar vräka ur sig sin upprördhet. I skenet från eldstaden avtecknar sig skuggan från den öppnade vinflaskan hon håller i handen nästan som ett vapen.
Jokern: ”KARL! Schluta knappa pa din datorn nü! Let’z Tanze aer schlutt und dü kan inte roesta mer pa hon den daer Elin Klang.”
Knugen: ”Eh… Lugna ned dig… eum… lite nu hjärtat… Jag… eh… röstade inte… eh… på henne. Jag eum.. lovar. Scoutheder!”
Jokern: ”Ja ja. Wir haben schtörre problem. Den Verdammte Jåhann T has geschreiben om kleine Karls Schlampe igen. Det finns till und med ein video oppe på scheisse-sajten. Varfoer kan det inte ta schlutt? Vi blir voerfoljda som… som Juden! SOM JUDEN!”
En rännil av saliv jobbar sig sakta ur mungipan ned över den markerade hakan. Ilskan tar sig uttryck i kraftiga armrörelser – ansiktet är dock helt oförändrat. När hon tagit några djupa klunkar direkt ur flaskan fortsätter hon sitt anförande.
Jokern: ”På mein Vaters tid hade Opa Himmler fått den daer Jåhann T geschossen! Vi schkulle behoeva Opa Goebbles nü… Kontrollieren media aer den viktigaste in allen Krieg! Verdammt! Varfoer schkulle dü pa und flörten midt Tarras dochtter foer? Dümma, dümma Karl!”
Knugen: ”Eh… Det var inte jag! Eum… Det var… eum… Noppe! Jag… eh… lovar… Scoutheder!”
Kvinnan borrar in sin intensiva blick i den ynkliga mannen som sitter i skinnfåtöljen framför henne. Ursinnet bubblar över. För att inte ansiktet ska lossna beslutar hon sig för att lämna rummet. När hon stormar ut slänger hon den tomma vinflaskan i eldstaden med ett kras. Den gamle viker upp laptoppen igen och börjar långsamt knappra på tangentbordet.
Knugen: ”W… W… W… eh… punkt… expressen punkt… se.. Sådärja! He.. He…”