Nu har det äntligen hänt! Ni som känner mig (alltså inte alla ni som kommer hit från Google sökandes efter ett polis-peddo) vet att ibland så kan det bli lite fel i min tjocka skalle. Jag har en tendens att flyta bort i egna tankar och inte alltid vara 100% uppmärksam på min omgivning.
Idag ramlade jag på löpbandet.
En rejäl vurpa dessutom. Skulle avsluta träningen med 3 km satan-varför-gav-jag-mig-in-på-det-här-jag-kommer-att-dö-jag-orkar-inte-andas-och-nu-rinner-svetten-värre-än-Niagrafallet-döda-mig-snälla-nu-löpning. Längst bort ser jag (för ovanlighetens skull) en ledig maskin och jag knallar således sakta fram till den. Kan vara så att jag sneglade på några rumpor på vägen, jag säger inget så har jag ingenting sagt.
I alla fall. Vad jag inte lägger märke till är att det där jävla bandet är igång. Jag sätter ned foten och står på öronen så att det sjunger om det! Vattenflaskan flyger iväg, jag skriker till, slår i benet och ligger utslagen på marken.
Man kan riktigt höra fnissandet överrösta klampandet av tunga fötter, känna de roade blickarna och ta på tankarna som virvlar runt i salen att den där karln måste vara ett riktigt praktmongo. Lite skamset reser jag mig upp och mumlar något om att “bandet var visst på, tänk så tokigt det kan bli” till karln bredvid. Han tittar på mig som om jag vore leprasjuk.
Vi pratade inte mer sen.