tvånolltre

Tänkte vi skulle prata lite mer om min Paradise Hotel-upplevelse igår. Likt en fluga som dras mot ljuset kan jag inte hejda mig. Jag måste titta. Varför fascineras jag så av WT? Är jag egentligen en av dem som bara väntar på att få krypa ur sitt skal?

Glida ned till Gate One, tjacka ett par sönderskurna jeans och en tight tischa, fixa en nice tribal på East Street, använda mitt SATS-kort mer än två gånger i veckan (använder WT-stekarna fortfarande SATS nu när de fimpat sina solarier?), sätta på allt med bröst (gärna sillisar), börja jobba som hantverkare, gifta mig efter två månaders förlovning med den där snygga bruden som var så populär i rökrutan på högstadiet (och nu är blonderad, lite rundare, har två ungar från ett tidigare äktenskap och givetvis sportar en snygg taggtrådstribal runt armen), bosätta mig i ett radhus i Bålsta, tillverka två ungar till (pojken ska givetvis heta Cewin), åka på Thailandssemester och handla fnask, ha myskväll med Pizza eller Tacos varje fredag… Ja typ så.

Kan det vara något tro?

Eller handlar det mer om den där inbyggda mänskliga fascinationen för katastrofer? Folk som står och glor när en stackars sate tänker hoppa från ett tak. Rader av människor som försöker få en skymt av en rostad kropp i en utbränd bil. Tusentals själar som bänkar sig framför teveapparaterna med blodlust i blicken, i förhoppning om att få se lite intriger, lite skandaler, lite fylla, lite naket.

Då är frågan: Vilket är egentligen värst?